Då var det dags att ursäkta sig igen för ett dåligt uppdaterande av bloggen ...  Har varit lite mycke nu. Ingen energi eller ork till knappt något längre. Allting känns som "MÅSTEN" helt plötsligt. Är det inte meningen att man ska njuta av livet trots motgångar? Tycks vara så att de flesta av mina vänner varit deppiga av olika anledningar. Det tar  även på en att veta att sina närmaste mår skit rent ut sagt!!! Och en annan är även nervös för ett möte som utvisar en del av min dotters fortsatta skolgång. Förbereder mig på att det blir just den skolan med extra resurser som inte finns där vi bor    Och i måndags fick jag panik då jag trodde min vackra Giza hade satt i halsen. Vi hade varit ute i ca en halvtimme. Giza sprang bakom en snödriva som hon brukar göra. Efter ett tag kommer hon fram och försöker spy och river sig i munnen. Det gick över så vi gick in, men då fortsatte hon.  Jag såg hur jobbigt hon hade det, så självklart öppnade jag hennes käftar och kollade och kände. Men ingenting. Blev bara mer och mer nervös. Skrev till min vän Mette. Fick rådet att köpa långa sparris. Hmm och självklart hade jag inte ett öre, typiskt. Men så gick det ännu en stund och jag tittar ännu en gång och se på fan. En liten smal skit-pinne hade satt sig fast uppe i gomen och kilats fast mellan tänderna. Inte sjutton tänkte jag på att kolla där första gången, när jag va så inställd på halsen. När pinnen va borttagen, så satte jag mig på golvet och tog Giza i knät. Sen "lättnadsbölade" jag en bra stund.   För jag hade nog dött, om hon hade kvävts och lämnat mig, Melissa och Baileys... Giza bara tittade på mig då, som om jag vore helt urflippad i huvudet. Så sagan slutade lyckligt, som tur var.... Men nu går det inte en dag utan att jag kollar både gomen, halsen och resten av käften på henne. Dags att gå och sova om man under förmodan har energi efter illamående, hjärtklappningar mm, så man kan följa med Mette till hennes älskade Axel imorgon. Godnatt!!!